Julia är egentligen inte mer eller mindre speciell än någon annan. Hon är snart 30, har ett jobb, en lägenhet, lagom trevliga vänner och en smygande önskan om en hund som kunde vara snäll mot henne och otrevlig mot främlingar. Det enda som skiljer Julia från andra människor är att hon inte har en enda önskan att starta podd. Aldrig har varken tanken eller viljan att sätta sig ner med en mikrofon och prata om hennes åsikter eller tankar slagit henne. Idén är helt enkelt främmande för Julia. Det här är hennes historia.
Det är morgon. Julias alarm ringer och hon stiger upp. Innan hon kliver in i duschen sätter hon på musik på mobilen: en Spotifyspellista med fransk 60-talsmusik. Yé-yé kallas det. Julia sjunger med i de svängiga men samtidigt melankoliska melodierna. Hon gillar den här musiken, texterna får henne att tänka på åren hon spenderade som au pair i Paris. Kanske borde jag klippa lugg, tänker Julia, en tjock rak lugg. Fast Julia vet innerst inne att hon inte passar i lugg. Kanske ska jag köpa en vinyl med Francoise Hardy, tänker Julia. Fast hon inte ens har en vinylspelare. Hon får en obeskrivlig lust att ta på sig en lång kappa och gå ensam och ledsen nerför Avenyn. Så går hennes tankar där hon står där i duschen och nynnar med till Brigitte Bardot – men aldrig tänker hon på att starta en podd där hon diskuterar fransk 60-talsmusik och dess inflytande på inte bara den franska kulturen utan på omvärldens syn på européer och sex.
Fredag kväll, eller är det kanske natt? När går egentligen gränsen? Detta filurar Julia på och inser att hon måste fått i sig några fler glas beaujolais än hon trott. Hur stavar man till beaujolais? Julia sätter sig i soffan jämte en tjej hon inte riktigt hälsat på än. “Hej hej” säger hon och ler trevligt. Tjejen ler tillbaka och säger “hej hej” hon med. Hon verkar ha fått i sig en hel del bojål…bajulä… beajul… vin, hon också. Hon heter Juni. Juni och Julia tänker Julia. Det är ändå lite klatschigt. Juni berättar om en skum snubbe som bodde i hennes hus som hade en tant i frysen. Julia lyssnar halvt skrämd, halvt fascinerad. Mest fascinerad faktiskt. Så pass fascinerad att hon uppmuntrar fler på festen att ta del av samtalet och berätta om sina mordiska grannar. Det blir en kväll att minnas, om hon nu kan minnas efter allt… vin. När Julia väl traskar hem genom stan så har hon en true crime podcast i öronen men trots det inte en enda tanke på att själv starta podd.
På jobbet äter Julia lunch med Martin som jobbar på en annan avdelning. Han är trevlig, rolig och får igång Julia på ett sätt som få kan. Tillsammans kan de prata i evigheter och lunchpausens 60 minuter känns korta i hans sällskap. De kan snacka om vad som helst, de spinner på varandras tankar och stackars Eva som sitter med vid samma bord får inte en syl i vädret. Julia har så kul att lukten av Evas mikrovärmda makrill inte rör henne i ryggen. Vi borde göra det här oftare, tänker Julia. Hon tar mod till sig för att ställa frågan, hon ler och ser upp på Martin när han reser sig för att gå tillbaka till arbetet: “Du Martin, ska vi inte ta en AW nästa vecka?”
Julias historia kan verka främmande för många av oss. Men den visar oss någonting viktigt, nämligen att det inte är omöjligt att leva ett liv utan att starta podd. Dela gärna med dig av din egen historia i din egen dagbok, för dig själv, i tystnad.
