De första sekunderna går då ofta åt till att försöka förstå vad som just hänt, och sedan en rask skadekontroll. Tankarna går: “hur många personer såg just denna pinsamma händelse ske?” samt “hur dum får man egentligen vara?”. Det dröjer för min del ofta ett par år mellan dessa incidenter, och jag ska nu förklara hur att dratta på ändan i vintertid hänger ihop med lockvarornas lockvara – ”Kebab i bröd”.
Som jag minns det ifrån min ungdom så kom kebaben och tog Sverige med storm. I Uppsala, där jag bodde, såväl som i Stockholm, där jag vistades, var gensvaret smått otroligt. Man kunde alltså köpa denna läckra snabbmatsrätt “kebab med bröd” för ynka 19-25 kr. Ingredienserna var innehålls- och mängdmässigt ungefär detsamma som i det dyrare alternativet – kebabrullen, som då kostade ungefär 59-75 kr.
Vi hoppar fram 15 år och landar i nutid. Beställer du en kebab med bröd (jag slutar använda citationstecken nu, jag tror ni fattar grejen) idag kostar den mellan 59 och 75 kr. En kebabrulle får du om du betalar 75 till 89 kr. Märker ni hur märklig påverkan inflationen verkar ha haft på kebaben?
Nedan följer en uträkning för att ta fram förändringsfaktorn i priset, jag använder medelpriset.
Kebab med bröd har höjts från 22 kr till 67 kr, en procentuell höjning på strax över 200%. Kebabrullen däremot har gått ifrån 67 kr till 82 kr, en betydligt mindre ökning på ca 20%.
Hur är det möjligt att den ena maträtten – med exakt samma ingredienser som den andra – har ökat i pris tiofalt jämfört med den andra? Och priset är bara en av skillnaderna. Kvalitén är en annan. Som jag minns det kunde jag för 15 år sedan äta en kebab med bröd utan att slafsa ner varken mig själv eller min omgivning. Den var perfekt placerad i ett mjukt pitaliknande bröd, och ration sinsemellan sås, kött och sallad var oklanderlig.
Detta leder mig till min nästa fundering: Varför är brödet nu så rangligt?
Idag är det ett – i brist på bättre ord – rangligt bröd som havererar vid första anblick (okej då, anstöt), och resten av de oproportionerligt inmoffade ingredienserna är staplade likt ett Babylons torn, redo att falla ihop i Guds onåd. Hur stor käft du än besitter, kan du omöjligen ta ett bett där samtliga ingredienser inmundigas på en och samma gång. Istället, vid varje tugga som tas, hamnar minst samma mängd mat som hamnat i din mun – på marken. (Ja, på marken. Ingen har någonsin ätit en kebab med bröd sittandes vid ett bord och det vet du mycket väl.)
Detta vet kebablobbyisterna mycket väl om, men denna fråga är ingenting som tas upp i maktens rum. Denna långsamma utveckling (snarare regression) har gjort precis det den var ämnad för, nämligen att få folk att välja rullen istället för brödet.
Vid en glasskiosk i Öregrund i somras skulle jag beställa två kulor i bägare när jag såg priset – två kulor för 25kr, tre kulor för 30. Detta har glasskioskägare sysslat med i generationer, så det är väl inte så konstigt att kebabens män följer i samma spår? Att medvetet ta fram ett alternativ som inte främst är tänkt att säljas, utan finns för att få oss att välja det andra alternativet.
Ibland är folk som du (och jag förra helgen) dumma nog att välja kebab i bröd ändå. Kanske för att den är lite billigare men kanske framför allt för att tanken “undrar varför jag inte beställt kebab med bröd på så länge?” slår till. Men snart kommer svaret på den frågan, ungefär i samma stund som överlämningen av det lilla knytet mat sker. (Det tar i regel ca 30 sekunder innan det börjar droppa och rinna, noga uträknat för att du ska hinna gå iväg och inte söla ner återförsäljarens mark.)
När maten sedan fallit ihop i dina händer, och sås hamnat överallt på gata, plagg och skor får du således stå där och skämmas. Precis som när du senast ramlade på en isig trottoar. Folk låtsas att de inte ser dig men du kan ändå känna att de tycker synd om dig. “Vilken klant”, tänker de. “man borde veta bättre i den åldern”, tänker de.
Och den jobbigaste (läs: sorgligaste) insikten kommer här.
Det spelar ingen roll hur försiktiga vi är. Hur vi tror att vi lär oss av våra misstag. För både du och jag vet, att det inte är sista gången du plötsligt ligger på röven längs en vintertrottoar. Och inte heller sista gången jag plötsligt finner mig själv med trynet bökandes djupt ner i en kebab med bröd kl. 02:40 en söndagsmorgon vid Medis.
TEXT: Sebastian Järpehag BILD: Alec Erlingmark (kebaberna är adderade i efterredigering)
