Fågelskådare har länge släpats i smutsen. De har dock tett sig anmärkningsvärt obrydda om detta, troligen på grund av att de oftast redan är just smutsiga. Med gräsfläckar på knäna som för tankarna till svenskt midsommarfirande har de lommat runt i skogarna långt från dig och mig och spanat efter fjäderfä. Potentiella partners har tidigare undvikit dessa bird-nerdz. Fågelskådarna har tillsammans med frimärkssamlarna och modellbyggarna kategoriserats som mesar.
Men alla vi som hackat på dem har gjort en helomvändning. Nu söker vi oss istället likt flyttfåglar söderut på fågelskådarnas kroppar, på jakt efter en lämplig gren att sitta på. Alla dessa tidigare oönskade gökungar, har blivit önskade gök-kungar. Men vad är det som gör att fågelskådarna plötsligt fått det livat i holken?
Kamouflagekläderna. Sverige har ju som bekant brist på länder att kriga mot och därför suktar nu alla vi uniformsuppskattare efter män i khaki att slå klorna i. Ju fler fickor desto fler flickor. Det finns även andra fågelskådarbeteenden som tangerar de militäriska såsom att vara uppe med tuppen och att ha konstiga hattar. Man skulle kunna tro att jägare skulle falla oss mer på läppen men det finns i skrivande stund fortfarande inte en rådjurstek i världen som väger upp barndomstraumat ”Bambis mamma”.
Kikaren. Efter den hårda “you wouldn’t steal a car”-kampanjen mot illegal nedladdning lever vi tyvärr i ett piratfritt land. ”Skepp och hoj” är ersatt med ”anti-depp och Voi”. Eftersom allas* ideal är antingen Johnny Depp, Orlando Bloom eller Keira Knightley letar vi nu efter andra grupper som också använder kikare, vilket gör att våra korpgluggar riktas åt fågelskådarnas håll. Vi hoppas att de snart får oss i kikaren
Fågelboken. Denna pekbok för vuxna tillåter oss att äntligen få läsa något med bilder. Bredvid decimeter tjocka böcker och facklitteratur blir fågelboken snarast fuck-litteratur. Med färgglada foton och illustrationer kontrasterar den mot alla torra litterära klassiker. Det känns sexigt retro-hipstrigt med analoga bilder, och därför har vi nu tappat räkningen på antalet gånger vi fantiserat om att luta oss in över en fågelbok, dra pekfingret förföriskt över någon random sparv och underdånigt kraxa “och vad är det där för fågel?”
Lockropen. Vanliga skådisar påfåglar sig och gör sig till på galor. Ett konstlat beteende som vi tröttnat på. Fågel-skådisarna sjunger och visslar på ett uppfriskande och naturligt sätt. Efter år av undermåliga raggningsrepliker framstår de fågelhärmande muntergökarna som betydligt mer genuina. Vi svarar därför kvittrande. Är du en av dem som brukar cat-calla alla av det kvinnliga könet på möllevångstorget? Prova att låta som en hackspett istället (inklusive att dunka huvudet mot ett träd), så ska du se att du kommer få ligga jättemycket.
Att han faktiskt har en hobby. Egentligen det enda hållbara argumentet i kråksången. Nästa gång vi frågar vad någon gör på fritiden och får svaret ”gymmar och hänger med polarna” drar vi åt skogen. Och om man har tur kanske man träffar på någon snubbe där som faktiskt har ett intresse. Till exempel en fågelskådis.
Så här står vi nu och hoppas på att någon skådis ska vilja smaka på just vårt örngott. Hellre en fågelskådare i handen än tio andra snubbar på krogen. Men vi är tyvärr hönshjärnor allihop, för fågelskådarna bryr sig förstås fortfarande inte. Våra ändor kommer aldrig överträffa en flock änder och mina bröst och min häck kommer aldrig överträffa svalor som häckar.
*Exakt 100% av alla i hela världens
Text: Elvira “Gullis” Gullberg Bild: Skalenlig verklighetsskildring av alla dagar från och med nu Följ på Instagram och Twitter: @gullisgullberg
