Hattarnas parad – En sann berättelse om en man som valt(?) att bära hatt
När jag växte upp frågade jag min morsa varför Povel Ramel alltid hade en gubbkeps på sig och hon förklarade att det nog var för att han var skallig och inte trivdes med det. Jag minns att jag tyckte att han var löjlig.
Jag heter Marcus, och jag har alltid en hatt på mig.
När jag var 19 så började jag tappa håret, och jag är inte en person som accepterar eller hanterar förändringar med värdighet. Länge försökte jag låtsas som att det inte hände men när folk börjar säga att man har fin huvudform istället för frisyr så vet man att det har gått för långt.
Tyvärr var jag inte redo att raka av allt och helt plötsligt behöva stå för mitt ansikte i hela sin härlighet. Därför lånade jag istället ett knep ifrån självaste Povel Ramel och började leta efter en passande huvudbonad. En huvudbonad som skulle få bli en del av min identitet. Ett tag lekte jag med tanken att ha på mig en sjömanskeps men insåg att jag kommer bli 40, och jag ville inte se fullt så tragisk ut – så jag köpte en hatt.
För er oinvigda så kan jag berätta hur svårt det är att hitta en bra hatt. Det jag letade efter var lite av en alkoholiserad rallare-look, men majoriteten av alla hattar får mig att se ut som att jag brinner för Bo Kaspers orkester och att det galnaste jag gjort är Guerilla Marketing.
Men att hitta en hatt som får en att se ut som Tom Waits och inte en moderat på en jazzlinje är bara första utmaningen för oss hattbärare. Även efter att hatten införskaffades har jag fått utstå massor av emotionella påfrestningar. Folk bjuder in mig till hemmafester eller med temat ”roliga hattar” och gör sig lustiga över något som är min livsstil. Inte ens på en vanlig fest går jag säker. Rätt vad det är så kan det påbörjas en dryckeslek som innefattar lappar, och då är min kära Stetson alltid i riskzonen att förminskas till inget mer ett kärl. Ni kan väl ta en av era roliga hattar vet jag, så kan jag fortsätta sköta mitt!
Vissa känner sig manade att förklara för mig det är hattens fel att jag är skallig. Jag säger inte att ni har fel och att håret inte nöts bort, och jag vill inte gå och bli vulgär – men om ni har rätt så är mitt könshår den starkaste maskrosbarnsberättelsen i modern tid.
Det jag försöker säga är att jag älskar min hatt, att den är en vän och ett hem för mitt hårfäste – som nu är så illa däran att jag blir avundsjuk på era golvbrunnar. Det handlar inte ens om att dölja skalligheten längre, med facit i hand så är jag glad att det blev som det blev. Om man utgår ifrån hur jag såg ut innan jag behövde raka av håret så hade det varit långt och flottigt, med
toppar mer kluvna än mina åsikter om Håkan Hellström. Istället har jag en kantstött hatt som får tanter att säga att jag ser ordentlig ut.
Förlåt Povel Ramel för att jag någonsin dömde dig, hatten av.
