Jag har bott i 3 städer – Luleå, Östersund och Umeå. En vän från Stockholm sa till mig “Jag hatar när ni norrlänningar säger att jag beter mig stockholmigt, det finns inte bara en typ!” See what you did there Stockholmare? Kan ni klumpa ihop halva Sverige så får ni tåla ihopklumpningen mellan Ropsten och Norsborg, speciellt när alla är likadana – stressade, skarpa och ytliga.
Oavsett vad jag tycker om stockholmare och deras livsstil så har jag, på grund av att jag har gått en oklar utbildning inom media tvingats flytta hit. Och jag erkänner, man kan inte bo här mer än tio minuter utan att bli en stockholmare själv bara för att överleva, för i Stockholm är det survival of the fittest så fort man lämnar sin egen säng. Man måste anpassa sig för att överleva. Gör man inte rätt sliter de en i stycken: sopsorterar man inte helt korrekt får man ett argt meddelande, råkar man stanna upp kön på ICA får man djupa suckar, uttalar man ett vin fel så dumförklarar de en. Allt ska gå snabbt och smidigt, och alla är var och en för sig. Jag är enbart ett hinder i deras vardag.
Att “börja röra sig mot” stranden/jobbet/kompisen finns inte i en Stockholmares vokabulär. Är en Stockholmare på väg någonstans så ska det ske fort. Om man är rik så tar man såklart taxi, men alla kan inte leva ut sina Bianca Ingrosso-drömmar. Som medelklass gäller det att löpa till tunnelbanan, för tydligen är tanken på att vänta på nästa i fem minuter helt uppåt väggarna tokig. Även som gångtrafikant gäller det att vara snabb – gå rakt, svänga tvärt och tveka aldrig. Det är vid tvekning de riktigt farliga olyckorna händer – att man blir slagen av en handväska. Jag tror det finns oskrivna regler som gångtrafikant, men jag vill gärna att någon skriver ner dem och faxar mig ett exemplar, för jag fattar inte. Det är helt omöjligt att hålla något slags coronavänligt avstånd, för ingen väjer, ingen ser någon annan, alla går på sin egna catwalk. Rakt fram, med solklart mål, i snygga kläder. Mitt tips som förvirrad är: slink in i strömmen, rätta dig fort som fan i ledet, gör skarpa svängar om du måste byta fil eller köra om andra gångtrafikanter. Det funkar inte att försöka vara osynlig och snabb som en liten vessla. Och ska du kolla upp vägen – gör det bakom en pelare, inte längst en vägg, för där är någons catwalk.
Illustration över hur man måste röra sig i en folkmassa – snabbt som blixten.
Jag har också börjat bli otrevlig, bara för att kunna slita mig ifrån situationer. Människor har inget stopp på sitt mun, den kan gå i ett. Första natten jag var här gick jag ut med min hund efter midnatt. En äldre dam närmar sig, frågar om hunden, om jag är nyinflyttad (hur hon nu kunde veta det?) och hon hann ställa tusen frågor och ge tusen svar. Jag nickade, hummade, skakade på huvudet, svarade inte denna bedårande dam så mycket. Men hon pratade på och jag vet nu mer om henne än om min egen bror. I konversationer gäller samma regler som i gångtrafiken, gör skarpa svängar och väj aldrig. Vänta inte på att motparten ska blir tyst och på din tur att prata, för så gör man inte här, man väntar inte och man lyssnar inte. Börja prata mitt i någon annans mening och precis när du känner för det. Och vad jag menar med skarp sväng? Jo, för att få tanten att sluta prata om sitt liv – säg hejdå mitt i hennes mening och gå.
Stockholmare är definitivt en typ, en typ som man måste rätta sig efter, för de kommer absolut inte backa undan för nåt. Var i Stockholm man än bor, vilket samhällsskikt man än tillhör, har alla en sak gemensamt. De viker inte undan för någon. Att bo här är en kamp för överlevnad.
