När Clara Kristiansen hörde av sig och frågade om jag ”hade något kul på huvudbonader” tänkte jag direkt: ”det kan jag inte tänka mig”. Men till slut tackade jag ja ändå, mycket för att jag och Nischs stora härskare (hennes egna ord) har följande relation:
Flashback Forum har, som så ofta, rätt (hjälp mig någon). Jag tog mig an uppdraget och började med att googla ”huvudbonad”, och hittade en lista på wikiwand innehållandes alla huvudbonader som finns. Där fanns alla klassikerna: hattskrålla, havelock, huvudduk och tschapka – men även nya, trendiga huvudbonader som rånarluva och sombrero. Jag gottade mig länge och väl i denna lista, men till slut landade jag ändå i keps. Kepsen är en mycket bra huvudbonad, som jag har en stark personlig relation till.
För er som inte har koll på kepsen lyder Wikipedias förklaring som följer: ”en mjuk mössa med skärm”. Det är en ganska bra sammanfattning. Wikipedia tar även upp hur kepsen kan användas som ett långfinger mot överheten: ”Användning inomhus är kontroversiell eftersom det strider mot den traditionella konventionen att man där tar av sig eventuell huvudbonad”.
Det är dock inte keps överlag som är den bästa huvudbonaden. Det är en specifik keps. Läderkepsen.
En sådan här hade nämligen min far, Ulf Olov Nicklas Thapper, varje dag under 18 år. Och det är bara de åren jag kan minnas. Hur länge den fanns innan jag föddes är omöjligt att ta reda på. Den här kepsen, sunkig och jävlig efter regn och rusk, satt på den kala hjässan från 1994 till 2012. Den var med om strålande sol, ösregn, bröllop och begravningar. År efter år satt den där och blev liksom ett med huvudet. Tills min mor, Linda Elisabeth Thapper fd. Ekegren, till slut fick nog. ”Det är jag eller kepsen”, misstänker jag att hon sa. För en dag kom jag hem från skolan och såg en ny spik på väggen i hallen. När jag frågade varför det var en ny spik inspikad i vår hallvägg så sa pappa: ”sätt dig ner”. När jag satt ner såg jag hur en tår långsamt letade sig längst pappas kind och han sa ”jobbet är klart. Nu får hon vila.”, sedan gick han genom rummet, tog sin läderkeps och hängde den (eller hon som han kallar den) på kroken. Och där hänger den än idag. Läderkepsen – vår vackraste huvudbonad och väggprydnad.
Den där läderkepsen är något mer för mig än bara en läderkeps. Den är en symbol. För det skevas seger i livet. Den visar att även om du är en läderkeps kan du bli älskad, hyllad och leva ett liv som de flesta bara kan drömma om. Men också en symbol för det som kommer sen – att hur stor din gärning än var så hänger du till syvende och sist där på spiken i hallen. Bortglömd.
Ps. Det där sista stycket kan ni strunta i egentligen. Inget är en symbol för något. Jag hade bara inget slut på texten. Därför gick jag in och kollade hur alla killar som någonsin skrivit en text (Schulman, Niva, Lundberg, Birro osv) avslutar den. Det visade sig att man bara låtsas att det man skrivit om är en symbol. Ds.
Text: Marcus Thapper Bild: Printscreen på Flashbackinlägg av en kille som älskar Clara Kristiansen, en jättefin bild på en jättefin keps.
Lämna ett svar