Efter nästan tre månaders Coronapandemi och social distansering har många av oss inte träffat våra nära och kära på lika lång tid. Med oss menas företrädelsevis vi som bor på annan ort än de där vuxna som brukar skriva under den streckade linjen markerad ”målmans underskrift” på papper som klassföreståndare delar ut.
För övrigt: Minns jag fel eller var dessa dokument påfallande ofta en försäkran om att hushållet förstått att det var friluftsdag? Varför var det tvunget att vara juridiskt bindande? Var det för att klassföreståndaren skulle ha något att vifta med framför näsan på en elev utan oömma kläder som påstår att hen inte ”visste att vi skulle till Bokskogen idag”?
Hursomhelst: Det har gått mer tid än vanligt sedan vi umgicks med våra familjer och det har fått många av oss att längta efter att göra det mer än vanligt. Allt enligt den gamla principen ”man vill ha det man inte har”. Coronapandemin gör alltså bilden av våra nära och kära överdrivet positiv.
Så innan reserestriktionerna lättas bör vi passa på att balansera våra förväntningar. Låt mig därför ta mig friheten att påminna om att familjmedlemmar kan vara jättejobbiga. Kom ihåg att:
1. De har sällan samma politiska åsikt som du
Anledningen till att du röstar på ett parti är sannolikt för att dina föräldrar röstar på motsatsen. Elva av tio familjemiddagar är bara att bli smärtsamt medveten att det är mitt enda argument för min övertygelse.
2. De måste ofta veta ”om du ska äta idag”
Jag vet ärligt talat inte vad som är mest skrämmande: Att frågan kommer från någon som varit ytterst ansvarig för mina grundläggande behov i 18 år eller att mitt svar på frågan ofta är ”jag vet inte”.
3. De svarar ärligt på frågan “hur är läget”
Ont i knän, för mycket på jobbet och “det är inte klokt att man kan få för sig att demonstrera i under corona”. Jämför med att umgås med jämnåriga som ”mår toppen”, “borde plugga hehe” och hävdar att black lives matter (förutom de i riskgruppen då).
4. De går upp jättetidigt på morgonen och gör grejer
Ibland undrar jag om min pappa går upp innan han går och lägger sig. Det är det enda sättet jag får ihop det kronologiskt. Det skiljer ungefär en arbetsdag mellan mitt och min pappas uppvaknande. Inte bara i tid utan även i faktiskt arbete. Vi pratar alltså om en lördag. När jag säger godmorgon – med munnen full av yoghurt som stått framme i åtta timmar – så har han varit på tippen, apoteket, systemet, gått en långpromenad, oljat in en altan och däremellan köpt jord. Jag vet inte hur det går till. Jag föreställer mig att pappa vaknar med en impuls att beta av alla verb i Svenska Akademiens Ordlista utom ”att somna om”.
5. De ber en rotera lök
Pappa, då 62, bad mig en gång, då 30, att rotera en halv rödlök 90 grader för det är tydligen så han “brukar göra när han hackar”. Fan vad jag längtar efter karln.
