Skulle du egentligen vilja springa ett maratonlopp men hindras av att det verkar så väldigt jobbigt? Skulle inte du vilja hitta en egen väg till framgång? Nischs egen sportredaktör Viktor Carlsson har hittat den inspirerande historien om Rosie Ruiz och ger dig samtidigt en mall för vilken sorts människa du är.
Ibland känner jag att livet är som en berg-och-dalbana: fruktansvärt obehaglig om man inte blundar och håller någon i handen. Men människor har olika sätt att se på livets med- och motgångar. Jag har därför utvecklat en ny (ickerasistisk) metod för att dela in människor. Jag planerar att åka runt i landet och föreläsa om den så är du en dum HR-chef med en alldeles för stor budget och inget inplanerat på nästa konferens så hör gärna av dig med ett löjligt bra förslag.
För att förklara de olika typerna som finns så vill jag att du tänker på ett glas delvis fyllt med vatten (se diagram) och beroende på hur man ser på mängden vatten kan man dela upp människor. Den här modellen är särskilt användbar för att förklara de olika synsätt som folk har haft på en av vår tids största löparbragder. Så låt oss återkomma till den senare och istället presentera vår hjältinna maratonlöperskan Rosie Ruiz.
Damklassen i 1980 års Boston marathon såg länge ut att bli en uppgörelse mellan de två superstjärnorna Patti Lyons och Jacqueline Gareau men till allas stora förvåning så hade en helt tredje löpare tagit sig förbi dem bägge och gick i mål mer än två och en halv minut innan Gareau på andraplats. Chocken blev knappast mindre av att vinnaren var den -vid tidpunkten – tämligen okända Rosie Ruiz som sprungit in på tiden 2:31:56 vilket inte bara var banrekord utan faktiskt den tredje bästa tiden någonsin för en kvinnlig maratonlöpare. Hon hade faktiskt inte ens verkat särskilt svettig vid målgången så kanske fanns det ännu mer tid att kapa?
Faktum är att hon faktiskt slagit sitt gamla rekord med hela 24 minuter. En bedrift som inte blev mindre när det framkom att hon egentligen inte ens skulle varit med. Hon hade nämligen kvalat in genom att springa 2:56 på New York marathon året innan. Det loppet hade hon dock anmält sig för sent till men hon lyckades få dispens då hon avslöjat att hon var döende i cancer. Ett påstående som förvisso sent omsider visade sig vara sant även om det skulle dröja 40 år.
Det är här de två olika människotyperna kommer in och hur de ser på vattenglaset.
“Glaset är halvfullt. Vad fan!? Jag beställde ett fullt glas. Varför är det bara halvfullt? Jag vill prata med din chef.”
De mer negativa personerna pekar på att det var väldigt märkligt att hon knappt var svettig, att hennes teknik och kroppsbyggnad skilde sig drastiskt från övriga elitlöpare,att ingen hade lagt märke till henne och att det inte fanns en enda bild på henne under loppet. Att hon sedan i intervjuer inte riktigt verkade veta något om traditionell löpträning var väl ändå lite märkligt?
“Glaset är halvtomt, vad bra annars spiller man bara”
De mer optimistiska anser att det finns mer än ett sätt att bli bra. Ska man bli bäst måste man gå sin egen väg. Det kanske var så att hon sprang så fort att ingen han ta en bild. Spinger man riktigt riktigt snabbt så fläktar det ju också lite från luftmotståndet och då blir man inte så svettig.
Det rådde som ni ser delade meningar om bedriften och hade kanske fortsatt så om det inte var för två harvardstudenter som avslöjat att de sett henne komma ut från publiken en kilometer innan mål. Varför de två dragit runt på stan och letat fel hos andra istället för att vara hemma och plugga har vi inget svar på men jag får anta att det har att göra med att de likt andra golare inte hade några polare.
Den sista spiken i Ruiz kista slogs i av frilandsfotografen Susan Morrow som berättade att de två hade haft sällskap på tunnelbanan under New York-loppet. Trots det orimliga i den historien – varför skulle hon tagit tunnelbanan när hon var så snabb – så diskvalificerades Ruiz från bägge loppen i efterhand.
Var hon då en fuskare? Om man bara tittar på alla logiska argument så verkar det ju onekligen så men det är väl ändå ett för tråkigt sätt att se världen. Alldeles oavsett så är hon i mina ögon en vinnare. En vinnare som tog sina egna vägar – och troligtvis tunnelbanan. Men helt ärligt har vi inte alla gjort det någon gång?
