SPOILERVARNING. Det finns inte en teveserie som slutar utan att tittarna blir besvikna på slutet. Men nu är det slutgnällt tycker Ludde Samuelsson.
Människan jag sa ja till inför präst, släkt och vänner i somras blev besviken. På slutet av säsong två av Netflix true crime-serie Mindhunter.
För att inte säga för mycket om slutet i Mindhunter men samtidigt förklara för eventuella oinvigda: Mindhunter är som Morden i Midsomer fast tvärtom. Mindhunter är på riktigt, på amerikanska och polisen lyckas inte ta fast mördaren. Mordvapnet är heller inte eldpilbåge och mördaren är inte engagerad den lokala roddföreningen samt med “ta fast” menas i fallet Mindhunter “inte lyckas åtala på alla önskade åtalspunkter”.
Där satt vi hursomhelst i soffan och blev snuvade på en rafflande upplösning, vars rafflighet vi kunde förutspått eftersom Mindhunter baseras på verkliga händelser men ÄNDÅ! Det blev samma antiklimax som i våras när Jon Snow dödade Daenerys Targaryen i det sista avsnittet av Game of Thrones.
– GoT-finalen var en bra besvikelse, vrålade Aftonbladets Markus Larsson då samtidigt som han famlade efter en penna. Någon timme senare utgjorde samma mening rubriken på hans krönika som pushades ut tillsammans med nyheten att en miljon fans krävde en ny säsong av manusförfattarna.
Lite som att som att kräva SJ på ersättning för en försening i form av en resa med samma tåg.
Magasinet Nischs egen Isak Wahlberg kallade sista säsongen av Game of Thrones för “en resa i ångest” och för beskriva sitt känslosvall efter seriens sista avsnitt var en självbiografisk krönika om hur han blev dumpad i högstadiet uppenbarligen det enda som stod i emotionell proportion till hur dåligt han mådde.
Ska det behöva vara såhär? Vi sliter i tevesofforna år ut och år in och vad får vi för lön för mödan? Mindhunter lyckas inte hunta mindet, demokratin uppfinns i Westeros och det visar sig att alla bara var döda i Lost. Elleeer…?
(Jag har själv inte sett Lost, bara uttolkat fritt ur tråden “Vi som hatade LOST-slutet” på Familjeliv.se.)
Det verkar som om Netflix, HBO och dylika inte lyckats förära tevepubliken med en skälig upplösning de senaste tio åren.
Men nu får det lov att vara slutgnällt. För det första är det åtminstone hög tid att ta bort blåslampan från dramaturgin. Slutet har nämligen sällan med handlingen att göra så mycket som det beror på att någon av nyckelpersonerna i produktionen har fått något annat att göra.
Att Alexandra Rapaport blir påkörd i slutet av Gåsmamman har ingen större dramaturgisk betydelse mer än att man kan misstänka att Peter Magnusson ska spela in en ny juldagskomedi i Thailand.
Att vi troligen aldrig får veta hur det går för familjen Hansson/Hansén i satsningen Insta Sitcom beror mer på att Johanna Nordström ska ut på standup-turné eller att Fanta kunde slänga upp en större hög pengar på bordet för hennes tid än Anitha Clemence.
En serie pågår inte till slut, den pågår tills pengarna är slut.
För det andra och framförallt: Vi blir egentligen inte besvikna på hur en serie slutar, vi blir besvikna på att en serie slutar. Tomma av den plötsliga insikten om att människoöden vi investerat hjärta och tid i bara var en bluff. På låtsas! Uppdiktat tills skådespelarkontraktet tog slut. Påhittat, lagom till jul.
Våra känslostormar är inte ett uttryck för undermålig underhållning utan tvärtom ett bevis för högkvalitativ sådan. Så trollbindande att vi tittare helt glömde bort att allt bara var på låtsas. The Red Keep var bara ett luftslott för att Kit Harrington ska kunna att ställa mat på bordet. Jag förutsätter att den gode Kit har ett mycket långt matbord.
Till jul kommer jag att våndas över Star Wars Episod IX: The Rise of Skywalker. Den sista delen i Skywalker-sagan tillika den viktigaste kulturyttringen i mitt liv. Jag kommer att må dåligt för att det är över, men det får vara över hur det vill. Jag räknar kallt med att galaxens öde på något jävla sätt kommer att hamna i händerna på Jar Jar Binks, men fram till dess tänker jag njuta.
