Triggervarning

PR-geniet, Pia Nordfalk, som i vanlig ordning var klädd i svarta kostymbyxor och en löst sittande vit skjorta, hade presenterat idén på regeringskansliet för att rädda Socialdemokraternas sviktande opinionssiffror.

– Pöbeln vill känna att de offrar sig för en jävligt bra grej, sade Pia, alla vill ta ställning nuförtiden så det blir ju bara en naturlig förlängning av det. Stefan Löfven hade slumrat till när hans rådgivare klappade till honom på axeln.
– Du behöver inte säga pöbeln Pia, tycker jag, annars är det en jättebra idé, det tycker jag att vi kör på, sade Stefan. Från en skinnväska plockade Pia fram en marknadsplan för hur projektet skulle lanseras.
Tanken var att införa en officiell svältdag i Sverige med syftet att uppmärksamma exploatering, svält och fattigdom i u-länderna, samt skapa ett större och mer aktivt engagemang kring globala världsproblem. Planen var inriktad på att utsätta befolkningen för en konkret utmaning istället för att mana till förändring med verbala budskap. Datumet var planerat att sättas till någon gång i december.
– Kring jul är folk löjligt goda samtidigt som svältdagen ger fattiga barnfamiljer möjlighet att lägga undan lite extra till klappar, en hel dag utan matinköp kan innebära ett par hundra i kassan, sade Pia. Ögonen runt bordet vattnades och fick en intensiv lyster, det var bara sociala medier-strategen Ann Hasselkvist som verkade bekymrad, hennes panna var liksom veckad som en havsbotten.
– Men Pia… sade Ann
– Ann… sade Pia
– Pia, du förstår väl lika bra som jag? Det här är en potentiell bomb som kan leda till än mer skeva kroppsideal och spä på rådande, och, ursäkta ordvalet, redan förjävliga smalhetsstrukturer, vi kan få hela etablissemanget på oss om vi lanserar det här, sade Ann bestämt. Pia lutade sig bakåt och skrattade rakt ut i luften så att ljudet ekade ut mot de grå väggarna.
– Tvärtom! sade Pia. Den här kampanjen tar för fan fokus från kroppens fåfänga för någonting större! Äntligen! Äntligen får den västerländska finpöbeln sätta någon annan än sig själv i det främsta rummet, det blir ju slutet för den här individualistiska piss-eran! utbrast hon.
– Och så ska vi inte glömma de medicinska aspekterna… sade Ann
– Men Ann! Är det så farligt att svälta någon timme? Har du hört talas om 5:2? Kom in i matchen istället och var tyst nu, snälla du, sade Pia. Ann körde ut stolen och sprang ut från rummet med sådan fart att Stefan vaknade till. Rådgivaren nickade till mot Pia som för att be henne att fortsätta.
– 24 timmars smak av fattigdom heter projektet, sade Pia. Tidsangivelsen ska appellera till känslan av en utmaning men också för att ordet smak avslöjar vår mat som en lyxprodukt, vilket det så klart är.
– Vi tycker det här är fantastiskt, Pia, sade rådgivaren. De älskade hur hon vred och vände på orden på ett sätt som knappt var möjligt. Användandet av ordet ”smak” som en påminnelse om svenskarnas privilegier, det var inte ens bra, fantastiskt räckte inte till, utmärkt skulle vara förnedrande, det var fullständigt briljant.
– Hur kör vi igång det här, Pia? frågade Löfven.
– Vi bjuder in media till en lunch på Rosenbad, ett stort uppdukat långbord, där tänker jag mig att du sitter, Stefan, hur låter det? frågade Pia.
– Förlåt, men är det inte märkligt om vi ska sitta och äta en lunch om vi ska introducera den här svältdagen? frågade Stefan.
– Det kan tyckas så men det är det som är grejen, när de andra har tagit sin mat så sätter du dig med tom tallrik och då kommer frågorna direkt om varför inte du ska käka och därifrån kickar du igång, sade Pia. Stefan vred på huvudet åt sina rådgivare som samtliga nickade enhetligt.
– Okej, fantastiskt bra, det kör vi på tycker jag, sade Stefan. Pia tog fram ett nytt papper i en svart plastficka och började förklara biståndsupplägget. Det skulle finnas en möjlighet att skänka pengar direkt till u-länderna genom en specifik fond, huvudtanken var dock att maten som inhandlades skulle fraktas ned till utvalda länder på ett lastfartyg.
– Sjöräddaren heter fartyget, det åker från Norrland till Skåne och så hämtar det upp varorna som pöbeln skänker längs vägen, och så blir det en jävla massa pengar till matbutikerna också för alla lär väl bli helt galna i det här, sade Pia. Hon sträckte sig efter snusdosan och körde in snusen utan att komma åt det röda läppstiftet. Under tiden som pennorna antecknade febrigt fick Stefans hängande kinder en rödflammig nyans.
– Men, Pia, vad är egentligen kostnaden här, är det ändå inte onödigt dyrt att skeppa ned varorna dit? frågade Stefan.
– Jo, det är dyrt men inte en jävel kommer att tänka på den kostnaden, tro mig, för helvete Stefan, det här kan bli ett jävla uppsving för er, du stirrar dig blind på detaljer nu, sade hon.  
– Men maten då? Den möglar väl ändå om den ska fraktas ända till Afrika? frågade han.
– Stefan… suckade Pia.
– Vadå Stefan!? utbrast han argt. Pia slog ut med händerna och kollade irriterat på de övriga runt bordet.
– Det blir bra, det blir fantastiskt Pia, sade en av rådgivarna. Därmed var det bestämt. Den officiella svältdagen skulle bli av den 21 december 2019.

2019-12-21
I en villa i Malmö låg två artonåringar likt utslängda säckar i soffan. De slötittade på The Bachelor säsong 7 avsnitt 4 genom att kommentera deltagarna och växelvis stirra ner i sina mobiltelefoner. Idag hade de bara fått dricka citronvatten i skolan för att stödja svältoffren i u-länderna. En diskussion hade uppstått om de skulle gå ner till den närliggande kiosken och äta en kebab i hemlighet, men Tord ansåg att ett sådant beteende skulle ”skicka fel signaler” och då hade Klas gett med sig.
– Vad fan är grejen med att det bara att det bara finns en sån här dag, det visar bara hur sjukt hela vårt västerländska samhälle är, sade Tord. Klas nickade ivrigt åt resonemanget. – Jaja, jag fick ju sånt uppvaknande idag och tänkte bara att det är sån tur att jag är en fattig för om jag haft pengar hade jag ju kunnat förstöra hela samhället med min konsumtion, sade Klas. Det blev reklam och Klas sträckte sig efter tidningen X som de turades om att läsa. Varje månad gick de till Pressbyrån och köpte det nya numret som avhandlade det senaste modet, de mest fräscha värderingarna och de skarpaste perspektiven. I den här utgåvan stod artisten Danny Doffman på framsidan, en av landets främsta reggaesångare och i en replik på omslaget uppmuntrade han medborgarna att göra allt vad de kunde för att ta sig till ”Sjöräddaren” 21 december. Doffman stod i bar överkropp iklädd en röd keps. Revbenen trädde fram likt en ribbstol på bröstkorgen. Kindbenen var markanta och de långa benen framhävdes i par tajta svarta skinnbyxor.
– Inget snack om att han är snygg, sade Klas.
– Kroppen är hundra procent, sade Tord.

Doffman var gift med den burleska glamourmodellen Eva Franceska som ritade satir och satt med i TV-debatter. Varken hon eller hennes make vek ner sig i frågor som rörde rätten till sin egen kropp. Doffman var något mer frispråkig, medierna sa att han var en opinionsbildare och provokatör, att han vände och vred på olika ämnen och befann sig i en gråzon mellan rätt och fel. I officiella framträdanden lät Doffman ofta andra personer representera hans innehåll för att hålla tanken om identitet levande. I samma stund som någon hade placerat Doffman i ett fack var det som om han ömsade skinn och blev någon annan. Trots att Doffman höll sig till vänster i partifåran ansåg han att köttindustrin var naturlig och att vegetarianismen var ett identitetspolitiskt påfund. Därtill hade Doffman en mer konservativ inställning till sex då han förespråkade en attraktion som skulle baseras på innerlig kärlek istället för som idag, då Doffman ansåg att sex fungerade som konsumtion. Även om principen kunde framstå som gammalmodig gav Doffman den ett modernt skimmer genom sitt säregna utseende och sin lekfullhet med perspektiven.

– Inte för att det känns så jävla nice men vi kanske ska fortsätta med den här grejen, sade Tord och trummade nätt på sin mage. Klas lade ner tidningen på soffkanten bredvid sig.
– Vad sa du? frågade Klas.  
– Ja, asså vi fortsätter att svälta i några dar, det är ju för en jävligt bra grej, sade han. Klas funderade. Det var som om Doffman spärrade upp sina öron även om han låg med ansiktet ned mot sofftyget.
– Jaja, jag förstår ju vad du menar, sade Klas.
– Det kommer bli jävligt stort och vi kan göra en skillnad, sade Tord. Det är vår jävla skyldighet att betala tillbaka för att rädda den tredje världen ifrån ondskan, sade han ivrigt. Desto mer Klas tänkte på det desto mer sant lät det.
– Att se svältande barn med svullna magar på TV eller skriva en insändare i Skånskan räcker inte för att politikerna eller nån ska fixa det, om du tänker efter, det är lätt, svälten måste komma nära för att påverka för i slutet av dagen så är vi hundra procent egoister, sade Tord.
– Jag vet ju att väst förstör världen men jag vet ju inte hur mycket vi kan göra åt det ändå, sade Klas
– Jo vi kan! Vi lovar oss själva att svälta tills det ger en märkbar effekt, sade Tord. Han kollade intensivt i Klas ögon och sträckte fram sin hand mot honom. Handen närmade sig. Nästan trängde sig på. Långsamt förde Klas fram sin näve försiktigt i riktning mot Tords.
– Vad är märkbar effekt? frågade Klas.
– Det känner vi, viskade Tord och tog ett stadigt grepp om Klas hand. De höll så länge. Och så var saken bestämd.

Implementeringen:
Dagarna därpå satte de sin nya plan i system. Istället för att äta lunch i skolan tog de bussen ned till café Simpan nere i stan. Kaffe för att stilla hungern. Vatten för att spä ut garvsyran. De annars ganska avslagna samtalen om världsläget diskuterades nu med en nyfunnen gnista. För första gången i sina liv kände de sig delaktiga, och inte bara det, de kände sig viktiga, till och med smärtan blev viktig, hungern ersattes med mening, de var revolutionärer som gick i bräschen för planetens framtid. Efter tre veckor kunde de redan se tydliga resultat.
– Nu ser vi ju ut som Doffman, sade Klas. De hade börjat använda hårt åtsittande bälten för att jeansen skulle sitta fast runt midjan och T-shirtarna hängde som skynken på deras axlar. Klas log i spegeln. För första gången i sitt liv såg han ut som någon han idoliserade. “De är så jävla sexiga”, hade Maja Gutenstjärna sagt, känd på skolan för att vara både smart, snygg och rolig på samma gång. Nyfiket klistrade sig ögonen fast på deras kroppar i korridorerna. Blickarna följde deras spröda ben som nätt trippade nerför trapporna, de stora urgröpta ögonhålorna gav ansiktet karaktär, jeansen satt avspänt och armarna var definierade med skuggor. Maja Gutenstjärna hade spridit ett rykte om att hon ville ha en trekant med dem, “bara fatta, de är typ små och taniga men ändå bestämda och hårda, de hade gjort grejer med en som vänt upp och ned på hela din filterbubbla till världsbild”. Samtliga i Majas sällskap höll med.
Många elever på skolan började fantisera om att ligga med Klas och Tord, de tyckte det var sexigt med drömmar och ambitioner, tankarna föll liksom ner och satte sig på kropparna. Tord och Klas reagerade inte på blickarna, de hade ingen lust att svika Doffmans devis om att djup kärlek ska prioriteras framför destruktiva engångsligg. Den sexuella likgiltigheten fick dock motsatt effekt. Eleverna blev bara ännu mer förundrade och lustfyllda inför Klas och Tord. De blev ouppnåeliga, som att ju smalare de blev, desto mer växte distansen mellan dem och omvärlden, som om gravitationen hade lösgjort deras kroppar och låtit dem stiga upp mot en imaginär piedestal i skyn. I samma veva började Klas och Tord få anonyma meddelanden från andra killar på skolan. ”Tips på träning?”. ”Var har du köpt den där tröjan och jeansen, sjukt snygga, vilken storlek?”. ”Köper ni också grejer på damavdelningen eller?”. ”Jag åt igår, sorry boys”. En del läste tidningen X på St Petri och den senaste intervjun med Doffman hade skapat ringar på vattnet eftersom Doffman där förordat nya ideal:

”Vem som helst kan lyfta på gymmet, vad kostar det? Inget! Ingen insats! Jag menar bara att muskler är otroligt artificiellt och vem som helst kan skaffa en strandkropp på några månader, men om du däremot har noll kroppsfett kommer du riktigt nära dig själv. Dessutom kräver det mindre tyg och mindre mat, och hey, slösar vi inte redan med resurser? Det viktlösa placerar kroppen närmre natur och andra varelser, närmre allt för att vara ärlig. När kroppen är tom slutar den kräva och börjar ge. Det är också i detta som verklig kontroll skapas. Alltså, sen är det ju så, att långsamt försvinna är en del i att konfrontera sin västerländska manlighet, se den i vitögat och sedan krympa mentalt och fysiskt och bli en jävla beståndsdel av materia, bara då kan du skapa förståelse för din egen plats i världen. Ingen hierarki liksom. Bara ett varande med ändamålet att sluta upp till världsalltet och fördela jordens tillgångar mer rättvist”.

Klas satte sig på knä framför toalettsitsen. Med enkel fingerteknik spydde han upp några liter citronvatten som träffade ytan likt ett vattenfall. Tord stod i dörrkarmen och såg på.
– Vi är ett lag du och jag, sade Tord, det är en sån jävla glädje att dela varje kilo med dig. Klas vred upp huvudet och torkade sig runt munnen.
– Så länge jag tycker om mig själv och hela grejen känns viktig liksom, sade Klas. De ställde sig i spegeln och drog upp tröjorna så att magmusklerna framträdde likt tegelväggar. I flera minuter stod de, vände och vred på sina kroppar och inspekterade alla vävnader med en slags beundran. Huden var spänd och revbenen var markanta likt sex trappsteg på vardera sida på bröstkorgen. Rumpan var platt och hård precis som de ville. Endast benen på kroppen skulle sticka ut. Inget onödigt kött. De såg precis ut som Doffman, de såg nästan bättre ut till och med, de tänkte, att han säkert skulle blivit stolt över dem. Klas nöp sig lite i huden med ett förbryllat ansikte. Han låg något kilo efter.
– Det gör inget, sade Tord och tog tag om sitt höftben som stod ut likt ett spjut på kroppen. Han gick fram mot spegeln och inspekterade. Grabbade tag i huden på magen. Höll den mellan sina fingrar. Lade märke till hur kinderna nästan såg plufsiga ut på nära håll och hur de mörka påsarna under ögonen mer liknande två stora säckar. Hastigt förde han ner handen på höftbenet igen. Nu kändes det som en stor fet rund knopp. Fingrarna gled nästan av. Händerna kändes inte sådär luftigt torra som innan utan svettiga och hala som om de dröp av stekfett.
– Fy fan… sade Tord och rynkade på näsan. Vi är så sjukt äckligt feta, fortsatte han. Spegeln irriterade honom, han tänkte, att om den inte berättat sanningen så fantastiskt bra hade han slagit sönder den direkt.
– Du behöver inte stå och spänna ut magen Klas, dra in den en gång, sade Tord och nickade uppmanande mot honom i spegeln.
– Men jag drar ju in den… sade Klas förtvivlat och försökte att hålla tillbaka tårarna som började värka i ögonvrån. Klas hatade att gråta. När han hulkade kändes det alltid som om magen dallrade och levde sitt eget liv.
– Tack, sade Klas och tog sig samman. Långt inuti sig själv visste han hur viktigt Tords engagemang var. Tord såg ju saker som han själv var blind för. Det kändes genast bättre. Tords ord betydde redan mycket för honom.

2019-03-29
Skolledningen blev oroliga för Tord och Klas hälsa. I samband med det kontaktades skolkuratorn Torgny Sträng angående de två killarna i SP3B. Den enda möjligheten för Sträng att initiera ordentliga samtal med Tord och Klas var att spontant besöka rökrutan och där lyssna på deras oändliga utläggningar om världsläget. Tord inledde varje diskussion med frågan ”har du läst Marx?”. Torgny svarade att han bara var en simpel kurator och lät dem berätta om maskiner och kapitalägarens förhållande till arbetaren. När Torgny efter en halv termin märkte att samtalen inte ledde fram till kärnan, deras hälsoläge, fick han nog. En dag, mitt i en mening om hur Karl Marx dåliga mage påverkade hans skrivande, beslöt sig Sträng för att konfrontera dem.

– Lyssna nu. Jag ser att ni behöver professionell hjälp med att komma tillrätta med era kroppar och er hälsa. Det är ingen enkel match och det är inte ert fel. Jag kommer att kontakta sjukvården och det kommer jag göra omgående, sade Torgny. Det spred sig en tystnad i rökrutan. Till och med Andreas-Olle i estetklassen och byggstudenterna slutade gagga.
– Ge fan i våra kroppar! Feta jävel! skrek Tord och fimpade cigaretten på kuratorns kängor. Rakryggade gick de därifrån och det var sista gången de föreläste för kuratorn, meningsutbytet skulle nämligen bli dödsstöten för Torgny Strängs anställning på skolan. Incidenten blev känd och några dagar senare slog elever sönder kuratorns kontor och organiserade demonstrationer på St Petri för att få honom sparkad. ”Rätt att äta! Rätt att vägra!”, skanderade de hundratals elever som marscherade på skolgården med stora plakat med bilder på Doffman och svältande barn med biafra-magar. Rektorn på St Petri, Britt Timmerman, höll med eleverna om att Sträng hade gått för långt i sin konfrontation.
– Hur tror du pojkarna kände sig när du kom och sa att de hade problem med sina kroppar? frågade Britt efter att ha kallat upp kuratorn till sitt kontor.
– Jag vet inte, blackout, sade Torgny ursäktande. Hon gav honom möjligheten att avgå frivilligt vilket han gjorde. Anställningen skulle bli hans sista någonsin och det är också det sista den här historien vet om Torgny Sträng.

Anonym person ringer pressen

2019-04-10
Chefredaktören på Sydsvenskan gick ned till Karin Westessons kontor.
– Vi har fått in en grej med två anorektiska killar, sade hon bekymrat. Karin släppte sitt arbete och höjde på ögonbrynen.
– Jaha? frågade hon.
– Det verkar som att de börjat svälta efter 21 december och har någon form av politiskt förhållningssätt men att de också sprider, omedvetet eller medvetet vet jag inte, men någon form av smalhetsideal, sade hon. Karin hade redan börjat anteckna. Hon såg bestört men bestämd ut bakom glasögonen. Tänkte på sina egna pojkar därhemma som var några år yngre.
– Att anonymisera dem kan bli svårt, sade Karin.
– Jag vet, men vi får göra så gott vi kan, vad jag har förstått så är hälsoläget mycket allvarligt och det får vi prioritera. Vi måste också agera för allmänintresset, andra kan fara illa, inte bara de här två, sade chefredaktören.

2019-04-12
Två dagar senare parkerade Karin bilen utanför Tords föräldrars villa. Uppfarten var tom men trädgården både prunkande och välskött. Långsamt öppnades dörren och en blek person med svagt ljusblå ögon tittade ned mot Karin med förvånad upssyn.
– Jag heter Karin och är reporter på Sydsvenskan, det är såhär att vi har fått nys om ert projekt och den politiska kamp som ni bedriver för u-länderna, väldigt intressant, sade Karin sakligt. Klas inspekterade den medelålders kvinnan i rock som stod i dörren. Han tänkte att hon hade ett roligt leende. Dessutom var hon smällfet. Så otroligt fet att hennes trubbiga fingrar säkert skulle råka tappa kollegieblocket hon höll i högra handen.  
– Ja, det är faktiskt viktigt, svarade Klas.
– Verkligen! sade Karin, så jag undrar om jag får komma in och göra en intervju med er, hur låter det? Långsamt drog Klas upp smilbanden och han tänkte i sitt huvud, att de hade ju pratat om det här, fantiserat om att någon skulle höra av sig för att uppmärksamma deras kamp mot Afrikas fattigdom.

– Jo, men vad fan vi har tid, sade Klas. Karin lade märke till de tunna läpparna och tänkte att den bleka huden nästan såg död ut. I ena stunden kände hon sig förskräckt men sedan ofrivilligt imponerad över hur många kilo han lyckats tappa. Musklerna var små och finlemmade och ådrorna i halsen såg ut som flera filer av mörka motorvägar.

– De är här! ropade Klas så att rösten nästan brast. De har kommit! Media är här! Ett par lätta dunsar hördes från övervåningen när Tord vaknade till.
– Det var fan på tiden! sade Tord halvvägs ner för trappan. Karin gick in mot köket och satte pedagogiskt fram en fikapåse med wienerbröd på matbordet. Klas och Tord drog ut varsin stol men tittade inte ens ner mot bordsduken. Karin tänkte att de inte kan ha lång tid kvar, en månad på sin höjd.
– …Anorexi är livsfarligt, och jag förstår att ni vill väl och allt det där… Men ingen gynnas av det här, inte någon, sade Karin skarpt.  
– Va i helvete menar du? sade Tord. Hans ögon blängde och stod ut som två svarta knappar på en vit rock.
– Ni får problemet i u-länderna att handla om er och det handlar inte om er. Däremot är jag och flera andra oroliga för er hälsa och det måste åtgärdas så fort som möjligt, sade Karin.
– Fan snackar du om! Feta kärring! fortsatte Tord
– Jag har barn i er ålder! röt Karin
– Feta jävla världsförstörare då antar jag! skrek Tord. Karin tog sig samman och tänkte igenom situationen.
– Jag anser iallafall att det kan vara uppviglande och skicka fel signaler till andra ungdomar i er närhet som anammar samma ohälsosamma leverne, det är allt, sade Karin.
– Vi gör den här grejen för att hjälpa u-länderna, vi vill bygga en ny global värld och därför svälter vi, va fan har vi för jävla ansvar för vad andra gör? sade Tord
– Håller med, sade Klas.
– Fattar du det! sade Tord och slog näven i bordet. Aj!
– Men herregud! ropade Karin och såg Tords hand hänga löst på armen som en lealös vante. Tord log brett. Det var den tredje frakturen på en vecka. Enligt Tord skickade en bräcklig kropp rätt signaler till omgivningen och gav projektet en seriös stämpel.  
– Förstår ni inte att ni kan dö om ni fortsätter såhär! utbrast Karin
– De i tredje världen utsätts för tio gånger så mycket svält och det är en jävligt viktig signal till allmänheten, det kan du skriva i artikeln! Vi gör bara vad den lilla människan kan, vad vi kan! röt Tord. Karin nickade och kollade oroligt mot Klas. Han pratade inte lika mycket som Tord men hon tyckte att han var otroligt vacker. Nyckelbenen kring halsen såg ut som spröda fiskben, Karin fick en sådan innerlig lust att vidröra dem, känna den släta lena huden men också det hårda där bakom.

– Ska vi visa henne? frågade Tord. Klas nickade och Tord sträckte ned handen under bordet och drog upp en hink som han stolt placerade bredvid fikapåsen. “Hur tror du tredje världen mår?”, stod det på den med röd text framför en vit bakgrund.
– De här har vi börjat sälja. Kräkhinkar med färg och text på, sade Klas. Karin lutade överkroppen ned under bordet och såg ett tiotal hinkar stå placerade i rad på golvet. ”Lägg maten här!”, ”Hur fan ser du ut?”, ”Fred – inget för en fetknopp!”. ”Bli lättare i takt med samvetet!”, ”Spy för att överleva!”,”Danny Doffmans hjältar!”, stod det bland annat skrivet på hinkarna i medvetet regnbågsfärgade mönster. Karin kände sig vimmelkantig av alla färger, som om hon befann sig i ett tecknat barnprogram eller en pubertal drogtripp. Budskapen var banala men Karin förstod att det fanns någonting i konceptet, att den smala kroppen kan få vara både vacker och gagna världsfreden var en nästan unik ståndpunkt, och säkert en mycket farlig affärsidé.
– Ja, så man ska ha den som en handväska jävligt nära ansiktet så att när man blir kräkig så har man nödlösningen där som en bästis, sade Tord och körde ner huvudet i hinken.
– Hahaha! skrattade Klas.

Karin kände sig så illamående att hon fick ursäkta sig och gå in på toaletten. Hon satte sig på sitsen och lät blicken vandra genom rummet. På väggen bredvid handfatet hängde en tabell där de hade antecknat sin vikt vecka för vecka. Karin kom och tänka på att Tord hade berättat att statistik var viktigt för att locka investerare till projektet. Klas ryckte upp dörren, drog av sig tröjan och gick fram mot vågen. Karin ansträngde sig för att titta ner mot det kaklade golvet men pupillerna for upp som av sig själv och klistrade sig fast på den avmagrade figuren. Efter vägningen skrev Klas in femtiofem kilo i tabellen. Karin tänkte att hon ville lägga en ömsint hand på hans axel men bet sig i läppen och lät bli.

– Femtio kilo för mig, sade Tord. Det är minus två jävla kilo sen förra veckan! Tord log så att de smala läpparna nästan sprack. Likt en auktoritär lärare stegade han fram mot Klas och ställde sig så nära att näsan blåste imma på hans panna.
– Du förstör för oss! ropade Tord och ryckte tag i Klas kropp och slängde honom ner i badkaret. Ett knak hördes när armbågsleden gick av.
– Sluta! skrek Karin skärrat med ögonen uppspärrade som två helljus. Klas! utbrast hon och rusade fram mot den medvetslösa kroppen.
– Klas, hur är det!? Hon skakade om kroppen och när han vaknade till liv möttes deras blickar. Det skälvde till i hennes bröstkorg. Hon tappade nästan andan. Karin lade försiktigt en hand på hans överarm och kände den varma och släta huden, likt ett vitt lakan, ren som ungdomen, ovetandes, nästan försvarslös där han låg som en blek jungfru. Karin strök honom längs armen och ned mot magen tills hon stoppade sig själv.
– Jag måste åka härifrån nu, sade Karin bestämt. Hej, hej då Klas, sade hon och gick i rask takt mot ytterdörren.
– Vad fan skriver du nu då? ropade Tord efter henne. Karin hade redan dragit på sig rocken och satt sig i bilen. Hon tog ett djupt andetag. Klas kropp flimrade förbi i huvudet och det pirrade till i de nedre regionerna. Sluta, tänkte hon, sluta, ändå kom bilden tillbaka. De smala armarna. De distinkta dragen i ansiktet. Hon hade velat ta på honom mer. Karin gav sig själv en lavett på kinden. Och så en till direkt efter. Sluta, saklighet nu, sade hon högt för sig själv. Hon vred om nyckeln till bilen och körde till kontoret där hon började författa sin artikelserie.

”Två anorektiska män. Blott 18 år gamla, driver de en egen svältagenda för att uppmärksamma fattigdom i u-länderna. Hade det handlat om kriminalitet eller missbruk, eller om de inte varit myndiga, hade de varit placerade på en institution för länge sen. Nu kan vi inget göra – och inom en överskådlig framtid kommer de, tro det eller ej, att vara döda”.

Karin funderade vidare. När hon fastnade i skrivandet dök bilden av Klas nakna revben upp i tankarna, hans bleka läppar snuddade vid hennes nätta bröstvårtor, nyfiket sög de tag om Karin. De stängde toaletten om sig och där fick hon se honom leva, se hur den reste sig, hur kropparna började vibrera mot varandra, åh Karin, sluta! Sakta slöt hon läpparna runt hans kön. Förvånat och med stora ögon tittade han på medan könsorganet växte i munnen på henne. Karin puttade ned den fjäderlätta kroppen på toalettstolen. Åh! Hon gav sig själv en hård lavett så att det brände till på kinden. Hon återfick fokus och fortsatte med sin text. ”Det här är en berättelse om hur samhället svikit två unga människor…”, men sedan stannade fingrarna upp och hon bet sig i läppen. Karin flängde upp sin telefon och skrev in bokstaven K i kontaktlistan. Snabbt skrev hon ett meddelande och lät sedan fingerblomman vila på tangenten. Han var ju bara en ung kille, skulle nog inte misstänka något, troligtvis skulle han bli glad, hon hade blivit glad om en äldre journalist hörde av sig till henne när hon var ung och målmedveten. Pekfingret tryckte på skicka. Karin flämtade till av ruset och lade ner telefonen i fickan och fortsatte skriva. ”Svält: För hjälp eller stjälp?”, rubriksatte hon reportaget. När texten var färdigställd drog hon förväntansfullt upp telefonen och kollade om han hade svarat. Det hade han. Klas skrev:
”Jag prioriterar kärlek och inte destruktiva engångsligg, du borde läsa Doffman”.

TEXT: CASPIAN PASCAL
BILD: HANNA BRAGER